Nyfiken på Europa
Från uppväxten i Calgary, Kanada och med ett brinnande intresse för teknik och fysik sökte Henry sig till University of British Columbia i Vancouver där han studerade elektroteknik med inriktning mot medicinsk teknik. Via resor hade han fått upp intresset för att studera och arbeta i Europa och mitt i studierna tog han ett sabbatsår för att arbeta som praktikant för Vivoline, knutet till Stig Steens forskningsgrupp i Igelösa.
– Det var en speciell miljö som blandade teknik och medicin på ett unikt sätt. Det passade mig perfekt och de planerade 8 månaderna blev till 20… Efteråt flyttade Henry tillbaka till Vancouver för att avsluta studierna, men kände sig inte riktigt klar med Europa och Lund.

Från Vancouver till Igelösa
Nästa stopp blev därför en doktorandtjänst vid Institutionen för reglerteknik, LTH. Henry hamnade återigen i Igelösa för att med teamet där utveckla och undersöka en ny princip för utvärdering av donatorhjärtan inför möjlig transplantation. Principen omsattes i en prototyp som har utvärderats i en forskningsuppställning som de medicinska forskarna på Igelösa-labbet utvecklat under ett flertal år. Deras målsättning, stärkt av klinisk erfarenhet och prekliniska forskningsresultat, är att en större andel av de donatorhjärtan som idag inte kommer i bruk skulle kunna användas om det bara fanns en möjlighet att utvärdera dem efter transporten till transplantationscentret. I det medicintekniska systemet, den så kallade hjärtevalueringsmaskinen, slår hjärtat och dess funktion och prestation kan mätas utanför kroppen.

Att optimera matchning mellan donator och mottagare
Henry, som för övrigt talar en näst intill perfekt svenska efter åren i Lund, har valt att stanna kvar vid Lunds universitet och är nu LMK Postdok hos Johan Nilsson, överläkare och ansvarig för hjärttransplantationsprogrammet på Skånes universitetssjukhus samt professor vid Lunds universitet. I forskningsgruppen Artificiell intelligens och bioinformatik inom thoraxkirurgisk vetenskap (AIBCTS) arbetar man vidare med tekniken som möjliggör detaljerade studier av hjärtats funktion medan det slår utanför kroppen. Henry:
– Hjärtat är en pump, och dess funktion bör vara en viktig del i avvägandet av ett donerat hjärta inför transplantation. Vi vill veta mer om hur mycket blod hjärtat kan pumpa, under vilket tryck etc. Om vi genom säker evaluering av hjärtan får bättre koll på det enskilda hjärtats prestation skulle vi kunna få en mer optimerad matchning mellan donator och mottagare.

Steg mot klinisk användning
Efter att i många år arbetat med att utvärdera hjärtevalueringsmaskinen prekliniskt tar gruppen i Igelösa nu steg mot att använda forskningsframgångarna kliniskt. I samarbete med Johan Nilsson har man fått möjlighet att arbeta med humanhjärtan för att undersöka om de utvärderingsmetoder som använts prekliniskt med grishjärtan fungerar likadant på humanhjärtan. I studien kommer hjärtan som bedömts olämpliga för transplantation att användas. Henrys och hans kollegors fokus är att ta nya steg mot klinisk användning av mänskliga hjärtan. I denna fas krävs andra färdigheter och nya kompetenser från flera länder knyts nu till forskningen vid Lunds universitet.
– Det är en fantastisk miljö att arbeta i med duktiga kollegor med olika kompetens, bland annat tekniker, thoraxkirurger och bioinformatiker. Vi forskar tillsammans inom ett snävt område som är helt beroende av gränsöverskridande samarbete.

Framtiden
Om 30 år ser Henry framför sig att metodiken utvecklats på många plan. Framsteg vad gäller transport, evaluering och matchning av donerade hjärtan skulle öppna upp för mer effektiv användning av de donerade hjärtan som finns och ge den transplanterade patienten bästa möjliga förutsättningar. Henry: – Alla olika delar av kedjan kan förbättras. Mina kollegor har lärt mig att arbeta med ett långt perspektiv. Tillsammans arbetar vi med våra olika kompetenser mot målet att skapa varaktiga förbättringar i vårdkedjan.

Genuin nyfikenhet
Arturo växte upp i den lilla staden Palencia belägen norr om Madrid, ungefär halvvägs till Biscayabukten. När man samtalar med Arturo märker man snart att det finns en stor nyfikenhet som driver honom framåt, från engelsklektioner vid sidan om skolan redan som barn till en önskan att testa nya saker och metoder i sitt arbete som forskare. I tonåren väckte en inspirerande gymnasielärare i biologi intresset för forskning och när det var dags för honom att välja inriktning för högre utbildning satsade man i Spanien mycket på det nya området bioteknologi. Detta passade Arturos intressen väl, hans sökte och kom in.

Efter sin grundutbildning vid universitetet i Salamanca och valde han universitetet i Valladolid där han tog en masterexamen i nanoteknologi och doktorsexamen med fokus på användningen av biomaterial i regenerativ medicin. En klassisk forskningsväg vid universitetet var utstakad men Arturo ville prova något nytt. Under några år arbetade han i stället som entreprenör med en startup inom sitt forskningsfält. Den nya rollen krävde att han var öppen för att lära sig nytt – plötsligt satt han och skrev affärsplaner och studerade strategi parallellt med forskningen.

Till Lund och forskning om lungor
Efter bolagsåren fick han via forskningskontakter idén att flytta till Lund och ge sig in i ett nytt fält där hans erfarenhet och kompetens skulle komma till nytta. Han sökte en forskningstjänst vid Institutionen för experimentell medicinsk vetenskap vid forskargruppen Lungbiologi. Sedan ett år tillbaka är han LMK Postdok i ett projekt där forskarna arbetar med att finna nya vägar att behandla KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom). KOL är enligt Världshälsoorganisationens siffror 2019 den tredje vanligaste dödsorsaken i världen, så den potentiella patientnyttan för att finna bättre vägar att behandla sjukdomen är enorm. Vid KOL får patienten gradvis svårare att andas vilket innebär ett stort lidande för den som drabbats.

Projektet ”Biokonstruerade mikromiljöer”
I projektet arbetar forskarna med biomaterial, det vill säga material som kan ersätta organ, vävnader eller funktioner i kroppen. Syftet är att utveckla nya strategier för att ge de återstående friska cellerna i sjuka lungor en ny miljö. Forskarna har som mål att bygga en modifierad extracellulär matrix som kan stimulera cellerna att reparera den skadade lungvävnaden och därigenom återställa den normala andningsförmågan. Man försöker uppnå detta genom att förstå hur cellerna fungerar på djupet och rekonstruera en lungbindväv som liknar den naturliga som finns i lungorna. Forskarna har lyckats skapa ett artificiellt lungmatrix och arbetar nu med att utvärdera effekten av detta på humana lungceller odlade i laboratoriet.

Arturo har givit sig in i detta nya fält med stort intresse. Han säger:
– Lungorna och lungfunktionen är så komplex och intressant, det är en stor utmaning att forska inom detta fält. Han har många idéer och är ivrig att testa nya metoder, men har med tiden insett att man får ta saker steg för steg. Just nu är forskarna inriktade på hur man eventuellt ska kunna få effekt på lungor som är i slutskedet av sjukdomen men i framtiden kan man tänka sig att metoden kan användas även på patienter som befinner sig tidigare i sjukdomsförloppet. Ett mål kan då vara att förhindra att sjukdomen förvärras.

Gränsöverskridande forskning
I arbetet samverkar forskare från olika fält: bioteknologi, biomedicin och klinisk medicin. Forskare från LTH är också inblandande och genomför mekanisk mätning av biomaterial. Arturos inställning till tvärvetenskaplig forskning är att man som forskare måste vara intresserad av många vetenskapliga områden.
– Man måste vara öppen för andra fält för att kunna bygga något större, nå ett högre mål. Min inställning är att jag tar mig an uppgiften att lära mig mer om nya metoder, till exempel mekanisk mätning av biomaterial och också om nya områden, som cellbiologi, för att förstå hur jag ska göra för att nå längre.

Han anser att man som forskare på jakt efter forskningsmedel många gånger premieras om man har särskilt djupa kunskaper inom ett specifikt område. Det är såklart också bra och nödvändigt men han upplever att forskningsvärlden i allmänhet har bristande intresse av att se utanför sitt eget fält. Det borde inte vara så enligt Arturo:
– Det är mycket viktigt att vara öppen mot andra områden och överföra idéer och metoder till sitt eget forskningsfält, annars missar man väldigt mycket. Man måste vara öppen för att nå längre!

Att Daniel vant skulle röra sig i en miljö av neutron- och synkrotronljusbaserad forskning vid en av världens största synktronljusanläggningar vid Lunds universitet var allt annat än självklart när han var tonåring. Inför gymnasiet valde han samhällsvetenskapligt program med inriktning på ekonomi men upptäckte snart att han var mest intresserad av de friare ämnena inom utbildningen; filosofi, teater och musik. Dessa ämnen engagerade honom desto mer; han spelade violin och persisk luta (setar) på hög nivå och direkt efter gymnasiet fick han en av huvudrollerna i en uppsättning av Hamlet på Borås Stadsteater. Kanske var det dramats alla ambivalenta sinnesstämningar som fick honom att plocka ner en bok om molekylär biologi från en kusins bokhylla och börja läsa. Från den stunden var han fast i biologin. Efter grundutbildning vid Griffith University i Australien tog han en Master vid Lunds universitet och gick vidare till doktorandstudier för Richard Neutze vid Göteborgs universitet. Han disputerade sommaren 2022.

Att se saker ur olika synvinklar
På frågan om hur han använder sin kreativa ådra i forskningen svarar Daniel:
– Det är svårt att sätta fingret på det men inom Naturvetenskapen är det bra med både kreativitet och abstrakt tänkande. Kanske har jag extra lätt att zooma in och ut, att se helhetsbilden vilket kan vara svårt när man är djupt inne i en teoretisk frågeställning. Om jag simulerar en teori i ett experiment som slutligen ska leda till ett läkemedel försöker jag tänka: vad ska detta bli? Vilka tester har de som utvecklar läkemedlet mest användning av för att kunna ge bästa patientnytta?

Att se saker ur från olika håll är en fördel. Daniel berättar att det inom forskningen blivit större fokus på att förmedla till studenterna att man inte bara kan tala ett ”språk”, till exempel mikrobiologi, genetik eller molekylär biologi – de uppmuntras alltmer att skaffa sig bredd. Eller som Daniel uttrycker det:
– Det är sällan man kan lösa ett problem med bara en teknik.

Projektet inom LINXS
I Daniels forskningsprojekt undersöker han proteinet transtyretin (TTR). TTR transporteras i blodet, och med ålder eller på grund av genetiska faktorer kan det tappa sin struktur och klumpa ihop sig i långa kedjor i en process som kallas amyloidosis. Dessa mutationer kan leda till att proteinet aggregerar i till exempel hjärtat eller hjärnan, vilket i sin tur kan leda till hjärtsvikt eller neurologiska problem. Daniel och hans kollegor försöker förstå vilka typer av mutationer som ökar eller minskar proteinets stabilitet genom att kombinera data från bland annat röntgen och neutronexperiment med datorbaserade simuleringar. Målet är att skapa effektivare läkemedel som hindrar proteinet från att falla sönder.

Vari ligger det tvärvetenskapliga?
–  Projektets övergripande mål är att förbättra människors hälsa genom att skapa nya förbättrade läkemedel. För att nå dit krävs gränsskridande samarbeten som sträcker sig över många forskningsfält, till exempel strukturbiologi, röntgen och neutronspridning, biofysik, beräkningskemi och biomedicin.

LINXS – en intressant miljö för en ung forskare
Daniel trivs på LINXS och beskriver institutet som en mycket intressant miljö att befinna sig i. Bland annat på grund av att LINXS genererar samarbeten mellan forskare och näringsliv, vilket i sin tur leder till ökad användning av neutron och röntgenstrålningskällor. Genom institutet har han fått möjlighet att arbeta med att sprida information om neutron- och röntgenforskning genom en växande läroplattform som finns tillgänglig på LINXS hemsida. Daniel leder också institutets Young Researchers’ Initiative inom Life Science, för att främja unga forskare.

Arlind Reuter föddes i Berlin och fick sin grundutbildning i psykologi i Magdeburg, Tyskland. Efter att ha tagit en Master i klinisk psykologi vid Newcastle University, Storbritannien, bestämde hon sig för att stanna i Newcastle för ytterligare en Masterutbildning i ”Digital Civics”. Hon studerade där bland annat hur privatpersoner kan utöva sina medborgerliga rättigheter genom att använda digital teknik.

Arlind kom att särskilt intressera sig för hur äldre människor som brinner för en viss medborgarfråga använder digital teknik för att föra fram sina åsikter via nyhetsbrev, i radio eller i poddar. Hon började forska och skrev en doktorsavhandling på detta tema.

Denna bakgrund passade som hand i handske då Steven Schmidt på Institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet under 2021 utlyste en LMK-postdoktjänst för forskningsprojektet ”Teknik i hemmet – en väg till oberoende och välbefinnande för äldre: är detta ”Det nya normala” efter covid-19 pandemin?”

Äldre och den digitala utvecklingen – på insidan eller utanför?
Arlind berättar att det just sker mycket forskning om det som kallas digitalt inkluderande, det vill säga: har äldre tillgång till internet, känner man till hur man använder internet på ett säkert sätt och har man tillgång till teknisk utrustning som gör det möjligt? Frågan är aktuell då många länder har en åldrande befolkning som måste kunna göra sin röst hörd i en alltmer digital miljö.

Något som satt nytt ljus på frågan om äldres digitala inkludering är covid-19 pandemin. De äldre rekommenderades plötsligt att stanna hemma, undvika allmänna platser och kontakt med andra människor. Arlind berättar att vissa äldre tog det som en utmaning: ”Nu måste jag lära mig detta!”, det var en bra anledning att ta tag i ett begynnande digitalt utanförskap. Andra mäktade inte med, gav upp och blev än mer isolerade på olika vis. Ojämlikheten vidgades.

Att utöva sitt medborgarskap i en digital tid
Eftersom Arlind arbetar kvalitativt undersöker hon specifika problem på djupet, och ser om det hon finner är överförbart i en annan kontext. Hon ser stor potential i äldre personers erfarenhet och vill undersöka varför den som är digitalt involverad och aktiv i digitala kanaler har hamnat där. Arlind berättar att hon älskar denna del av forskningen, att intervjua och lyssna på människor för att förstå hur de kommit till den punkt de är idag. Vad på vägen har givit lusten/förmågan att engagera sig till exempel? Kan man använda den kunskapen till att involvera fler?

I sina djupintervjuer kommer hon i kontakt med äldre personer som brinner för olika frågor och själva arbetar aktivt via digitala kanaler. Arlind menar att vi behöver dessa äldre som ligger i framkant, som säger: ”Jag är gammal, kan jag så kan du”. Hon poängterar vidare att det är en sak att äldre lär sig använda det digitala för sociala aktiviteter, men att det är något annat som måste finnas på plats för att man ska  fortsätta att utöva sitt medborgarskap och vara producenter av information. Hon betonar:
– Vi kan inte förlora dessa äldre personers röster, de måste kunna göra sig hörda som medborgare även i en digital tid.
Här tycker hon att samhället har ett ansvar att se till att alla äldre förstår och har tillgång till den digitala verklighet vi lever i idag.

Arlind berättar i detta sammanhang att det finns en allmän tendens i Sverige att hjälpa äldre genom att försöka lösa deras problem, ofta med en teknisk lösning. Här uppskattar hon Steven Schmidts forskning som har inställningen att man ska bidra med teknik som ger äldre möjlighet att göra vad de vill göra, inte vad andra tycker att de ska göra.

Interdisciplinärt och innovativt
Arlind uppskattar det interdisciplinära inslaget i sitt arbete. Hon exemplifierar med hur olika man kan se på problemet med en äldre person som står utanför ett digitalt sammanhang. En forskarkollega med IT-bakgrund har som första instinkt är att finna en teknisk lösning: ny utrustning med tillhörande utbildning för användaren. En kollega från sociologiområdet ser situationen som en fråga om ojämlikhet. Arlind har här hittat sin roll som den som kan bygga vidare, samarbeta, vara en brygga mellan de olika synsätten. Hon väljer sedan sin väg och bygger vidare på en forskning som ska vara både robust och innovativ:
– Jag älskar att vara innovativ!

Giovanni växte upp i södra Italien, närmare bestämt i den syditalienska kuststaden Amantea i regionen Kalibrien. Efter studier i Biomedicinsk teknik vid det lokala universitetet i Catanzaro och med en Masterexamen i bagaget begav han sig till Genua för doktorandstudier vid Italian Institute of Technology – Center for Nanotechnolgoy Innovation. Giovanni fascinerades tidigt av fluidik i mikroskala och mikrodroppteknologi och skrev sin doktorsavhandling inom området. Han hade också redan från början en stark önskan om att arbeta i en internationell kontext. Innan han kom till Lund för projektet ”I den globala frontlinjen för lab-on-a-chip tekniken” har han haft två postdoktjänster inom sitt fält nanoteknologi, en i Saudiarabien och en i Tyskland vid tekniska universitetet i Dresden. Erfarenheter från dessa båda forskningsvärldar tar han nu med sig till Lunds universitet.

LMK Postdok i både Lund och Tokyo

Det projekt Giovanni arbetar med leds av Takehiko Kitamori, professor i Kemiteknik vid Universitetet i Tokyo. Kitamori ses som en pionjär i sitt framgångsrika arbete med nano- och mikrofluidik och det tvärvetenskapliga lab-on-a-chip fältet (LOC). I hans team ingår ett tjugotal forskare utspridda mellan Tokyo, Taiwan och Lund som är i ständig kontakt med varandra. Giovanni har med sin breda bakgrund och internationella erfarenhet en central position.

– Min roll är att vara centrum i hela projektet och ha kontakt med alla gruppmedlemmar. Min uppgift och utmaning är att se till att kombinera alla dessa discipliner och forskare med olika bakgrunder, kompetenser och kunskaper för att få till ett lyckat projekt.

Giovanni berättar att gruppen har avstämningar varje vecka och månad i detta fyra år långa projekt. Professor Kitamori deltar digitalt i avstämningarna.

– Varje vecka måste du hitta lösningar, många olika, och prova dig fram. Ibland får man inte de svar man förväntat sig. Som forskare arbetar du dynamiskt och anpassar ständigt både din kalender och ditt arbetssätt för att nå framgång. Professor Kitamori följer sitt team på veckobasis och har svar på de många tekniska frågor som uppstår.

Giovanni uppskattar välorganiserade samarbetsformer mellan forskarna och den geografiska närheten i Lund, vilket förenklar det mångvetenskapliga samarbetet. För att ytterligare förstärka projektet och samarbetet med forskarna i Japan och Taiwan kommer Giovanni även att tillbringa en hel del tid vid Universitetet i Tokyo det närmaste året.

Projektet
Målet är att förstå mer av den komplexa mekanismen bakom hur varje enskild cell fungerar. Med mer kunskap om denna hoppas forskarna i förlängningen kunna förklara hur en tumör uppstår och processen som startar en sjukdom. Teamet arbetar konkret med att utveckla ett mikrochip som kan hantera vätskevolymer i storleken av en cell, så kallad nanofluidik. Efter att vätskan i en cell passerat igenom nanofluidikchipet skjuts den ut från chipet i form av mikrodroppar som med hög hastighet fortsätter in i en masspektrometer för analys. Med biologisk masspektrometri (MS) kan man snabbt identifiera många ämnen i ett prov genom att precist mäta deras molekylvikt. Metoden är idag ett nödvändigt redskap inom biologisk och medicinsk forskning. Forskarna i detta projekt kommer att samarbeta med en tillverkare av masspektronomiutrustning som ska specialutforma utrustning som passar projektets behov och utveckla ett unikt system för direkt analys av den biomolekylära sammansättningen i enskilda celler.

I vilken grad är detta flervetenskaplig forskning?
– Det är häpnadsväckande hur många olika ämnesområden som är inblandade i detta projekt! Varje dag måste jag samarbeta med forskare från olika discipliner. Matematik, biologi, kemi, teknologi och medicin. När vi utvecklar vårt instrument måste vi samarbeta med kemister som ser till att utrustningen fungerar som avsett, men även med fysiker för att förstå hur instrumentet är uppbyggt. Jag har ett mycket gott samarbete med NanoLund och självklart med BMC – Biomedicinskt centrum vid Medicinska Fakulteten.

Forskarens lott
– Som forskare känner jag att jag har ett viktigt uppdrag. Jag är starkt engagerad i mitt arbete och redo att ägna det all min uppmärksamhet. Med det kommer också ett stort ansvar. Jag har från början haft som mål att arbeta med forskning, att få djup kunskap och upptäcka hur livet är uppbyggt och fungerar. Jag känner mig lyckligt lottad att få arbeta som forskare och vara en del av forskningens fascinerande värld.

Som geofysiker arbetar Melda med inriktning på markundersökningar i samband med arkeologiska utgrävningar. Hennes expertis inom området har lett henne till arbete inte bara i sitt hemland Turkiet, där arkeologiska utgrävningar är vanliga, utan också till länder av stort arkeologiskt intresse som Grekland och Italien. Sedan oktober 2020 befinner hon sig i Lund, som forskare och LMK Postdok vid institutionen för Arkeologi och Antikens historia.

Naturvetaren fann arkeologin
Melda är född och uppvuxen i Istanbul och är sedan 2009 forskare på University of Instanbul. Inom geofysiken fann hon som student en inriktning mot arkeologi som hon fastnade för.
– Min professor var min förebild, jag blev så inspirerad av honom och nyfiken på hans projekt och tillämplig av geofysık inom arkeologi!
Som utpräglad naturvetare upptäckte hon snart att kontakten och inblicken i det arkeologiska arbetet tillförde henne nya dimensioner. Under arbetet med sin doktorsavhandling tillbringade Melda nästan två år i Rom där hon lärde sig mycket om fjärranalys inom arkeologin.
– Jag har träffat många arkeologer som imponerat på mig, de har tillfört mycket och givit mig helt nya kunskaper.

Markundersökningar som ger information till arkeologer
Melda berättar att inom geofysiken finns olika tekniker för att ta fram data som kan användas av arkeologer, bland annat Ground-Penetrating Radar (GPR). Med denna teknik är det möjligt att skanna marken och kartlägga möjliga arkeologiska artefakter och lämningar under markytan. Data kan presenteras både som 2D- och 3D-data.

En annan, nyare teknik är att använda så kallad Lidar, (flygburen laserskanning) som hjälper forskarna att samla in tredimensionella punktmolnsdata. Det här systemet gör det möjligt att följa nivåskillnader i markytan på mikronivå. Resultatet blir kartor av markytan där oanade mönster plötsligt kan bli synliga som till exempel arkeologiska lämningar. Data inhämtade med denna teknik används i projektet LMK-stiftelsen stödjer.

Artificial Intelligence and Landscape Interpretation
Från oktober 2020 och två år framåt arbetar Melda med detta projekt som syftar till att, med hjälp av AI, tolka en stor mängd data i form av Lidardata och satellitbilder. Meldas roll är bland annat att programmera och skapa artificiella neuronnät som gör det möjligt att upptäcka okända arkeologiska lämningar på ett automatiskt sätt.
– När man lägger in tillräckligt många bilder i nätverket så ”lär” sig detta att testa dessa nya bilder och direkt ge ett svar på vad bilden visar.

Melda hoppas kunna skapa ett nätbaserat verktyg som många forskare kan använda.
– Vi tar fram tidigare oupptäckt information som kan leda till nya arkeologiska upptäckter. Det kan ske på nya och svårutforskade platser, till exempel mitt i en skog. Det är superspännande och fantastiskt, Lidar-tekniken är en dröm att arbeta med! Och denna dröm hade inte blivit sann utan stödet från LMK-stiftelsen, fortsätter hon. Stödet till projektet är också ett stöd till kulturarvet som är en spegelbild av oss själva, vår identitet och vårt kollektiva minne som människor.

Tvärvetenskapligt arbete
I projektet arbetar Melda med flera kollegor från olika discipliner på Laboratoriet för Digital Arkeologi. Hennes arbete med fjärranalys inom arkeologin kopplat till AI, är i sann mening tvärvetenskapligt. Eller som hon avslutningsvis sammanfattar värdet av tvärvetenskaplig forskning:
– Om du är ensam – vad kan du se? Ingenting!

Subhayan växte upp i östra Indien, i närheten av Kolkata. Under sin tid på high school intresserade han sig för ren matematik och senare – under sin grundutbildning – studerade han statistik och nationalekonomi. Efter sin examen ville han gå vidare och utforska andra sätt att använda sina kunskaper i statistik och spelteori. När han såg filmen ”A beautiful mind”, fick han inspiration att släppa loss tanken och gå vidare men sina idéer, varför inte använda spelteori till att lösa alla möjliga problem? Tänk om jämviktsteorem som normalt används inom nationalekonomin kunde användas för att bota sjukdomar som cancer?

I Indien fanns inte just då det mångvetenskapliga sammanhang för en statistiker som han sökte. Han letade efter ett universitet med rätt förutsättningar att utvecklas och fann Heidelberg i Tyskland. Subhayan blev antagen som doktorand och studerade genetisk epidemiologi.

Postdoktjänst i Lund
På avdelningen för klinisk genitik ingår Subhayan i ett mångvetenskapligt projekt som kombinerar matematik, evolutionsbiologi och storskalig genetisk analys. De forskare som utgör kärnan i projektet arbetar inom dessa flera fält och har som mål att genom tätt samarbete försöka förstå hur cancercellers arvsmassa formas av det naturliga urvalets krafter. Genom att skapa matematiska modeller av cancercellers evolution försöker de hitta svaga punkter som kan utnyttjas för att minska evolutionens takt eller för att driva den i en riktning som är ogynnsam för cancern. Helst att helt förhindra att cancern uppstår. I projektet arbetar forskarna med prover från barncancerpatienter och DNA-sekvensering.

– Tumörer hos barn uppvisar mycket snabb evolution och är därför lämpliga att studera. Varifrån kommer cancer som inte är nedärvd hos så unga individer? Hur kan skadorna i DNA ha uppstått? Är det genetiska förändringar som uppstått under fosterutvecklingen? Det är frågor som vi försöker besvara.

Mångvetenskap är att harmonisera perspektiv
– Man löser ett problem bättre och snabbare om man studerar det från olika perspektiv. Vi försöker harmonisera de olika perspektiven. När någon i vår mångvetenskapliga grupp analyserar något så har den personen en hypotes. Vi andra kommer in från olika håll med synpunkter och så jobbar vi för att nå konsensus i gruppen.

I gruppen finns forskare inom medicin, biologi, statistik och matematik.

Vilken är din roll?
– Jag har två huvudsakliga uppgifter. När cancern växer skapar den ett eget ekosystem där kloner utvecklas med tiden. Jag försöker med beräkningar identifiera vilka kloner som finns, kan de attackeras av de behandlingsmetoder vi har till hands? En andra roll är att arbeta med spelteoretiska modeller utifrån ett problem som konceptualiserats av gruppledaren. Jag undersöker om jag kan skapa modeller och utifrån dessa formulera en hypotes. Gruppen arbetar sedan vidare med denna utifrån sina olika perspektiv.

Inom mångvetenskap är inga frågor dumma
– Jag tycker att det behövs mer mångvetenskap i den vetenskapliga forskningen. Det måste vara så att mångvetenskap gör det lättare att förstå och lösa svåra problem!

– Dessutom måste man förklara sina forskning och sina ståndpunkter på ett enklare sätt eftersom man kommer från olika fält. Vetenskaplig forskning är ofta dogmatisk men i ett mångvetenskaplig projekt kan man inte ha en sådan inställning. Här är inga frågor dumma, enkelheten gör vetenskapen mer tillgänglig.

Detta skulle också kunna tala för att just mångvetenskap har goda förutsättningar att kommuniceras brett. Att kunna förklara sin forskning enkelt gör det också lättare att sprida den i samhället.

Forskningen ska nå ut
– Att bygga matematiska modeller och se dem implementeras så att de verkligen kan hjälpa människor är mitt mål. Om modellerna aldrig implementeras är jag som forskare inte nöjd, jag vill nå ut och vara med och skapa något som är meningsfullt.

Subhayan trivs i Lund och i Malmö och han uppskattar den anda av samarbete som han tycker kännetecknar forskningsklimatet i Europa. Indien är en möjlighet längre fram, men just nu kan han bedriva precis den typ av forskning han brinner för just här.

Tack vare en inspirerande gymnasielärare hade Emil år 2004, då han lämnade Ljungby för Lund, klart för sig att han skulle satsa på studier i kemi.

– Efter min grundutbildning i organisk kemi inledde jag doktorandstudier, Ulf Ellervik var min handledare. Jag hade redan ett uttalat intresse för biokemi när Ulf år 2010, via ett samarbete med forskare på medicinska fakulteten, kontaktade mig. Denna gång för att fråga om jag var intresserad av att söka en doktorandtjänst finansierad av forskarskolan i läkemedelsvetenskap. Det var jag. Lyckligtvis fick jag tjänsten, vilket gjorde att jag hamnade där jag är nu.

Projektet på BMC
Vad går då projektet med det långa namnet ut på? I projektbeskrivningen beskrivs hur forskarna hoppas kunna öka sin förståelse för hur celler syntetiserar viktiga cellytekolhydrater. Bland annat vill de förstå hur ett enzym, dermatansulfat-epimeras (DS-epi1), producerar cellytekolhydraten dermatansulfat. Kunskap om detta kommer att leda till möjligheter att styra biosyntesen och därmed på sikt möjliggöra medicinsk behandling av svåra sjukdomar som lungsjukdomar och cancer.

Konkret arbetar Emil på BMC med DS-epi1, ett enzym som spelar en viktig roll för förloppet bland annat vid allvarliga lungsjukdomar. Forskargruppen där Emil Weitoft och Ulf Ellervik ingår har nyligen lyckats lösa kristallstrukturen för DS-epi1 vid MAX IV i Lund och hoppas nu kunna ta fram inhibitorer mot enzymet.

– Målet är att hitta hela strukturen för DS-epi1, vissa delar är fortfarande diffusa. Men vi vill inte bara finna strukturen utan också vilken funktion enzymet har.

I försöken i MAX IV har man konstaterat att enzymet hoppar längs med molekylkedjan och forskarna försöker nu se hur proteinet och kolhydraten sitter ihop. När forskarna väl vet exakt hur enzymet och kolhydraten binder till varandra har de en god utgångspunkt för att syntetisera bra inhibitorer som kan fungera som läkemedel.

– Kunskapen om denna klass av kolhydrater har ökat de senaste 20-30 åren men vi vill lära oss mer. Något överraskande har vi inte hittat några strukturella grannar till dermatansulftat-epimeraset i däggdjur, men däremot hos vissa bakterier. Detta är intressant ur en evolutionär synvinkel och vi skulle vilja ta reda på hur proteinet utvecklats genom tiderna.

Gränsöverskridande forskning fördjupar förståelsen
Flera ämnesområden är inblandade i arbetet: biologi, kemi och medicin. Emil tycker att det generellt behövs mer samarbete mellan ämnesområdena.

– Gränsöverskridande forskning är viktig eftersom den fördjupar förståelsen. Det är omöjligt att förklara allt utifrån sin egen kunskap. Att arbeta mångvetenskapligt ger dessutom tillgång till fler metoder och olika typer av utrustning. Det ökar möjligheten att komma längre.

En postdoktjänst ger trygghet
– Det betyder jättemycket för mig att ha fått denna tjänst! Området är relativt outforskat och det är mycket kvar att bevisa. Det är ibland svårt att få medel till denna typ av forskning, det kan vara svårt att övertyga läkare som sitter i urvalsgrupper om att det behövs kemisk kompetens inom medicinsk forskning. Med en Postdoktjänst har man en trygghet att i två år få fokusera ordentligt på forskningen.

Kolhydrater är framtiden
– Vårt mål med projektet? Jo, jag hoppas att det leder till att vi kan göra en molekyl som effektivt hämmar ovälkommen rörelse och delning av celler. Och som är så pass lovande att ett läkemedelsföretag eller en annan finansiär vill satsa pengar på att utveckla ett läkemedel.

I framtiden vill han arbeta vidare med kolhydrater inom medicinsk forskning.

– Det vore spännande att gå in specifikt på en särskild sjukdom t. ex. Gliom (hjärntumör). Kolhydrater är ett underforskat område, det behövs mer koppling till kemi inom medicinsk forskning!