Med mer gränsöverskridande samarbete inom både vården och forskningen vill Kari Nielsen vända en trend och minska dödligheten i hudcancer, malignt melanom. Möt den första pristagaren av LMK‑stiftelsens nyinstiftade medicinpris.
Kari Nielsen är överläkare vid hudkliniken på Helsingborgs Lasarett. Dessutom är hon kursansvarig för dermatologi på läkarprogrammets termin sju och forskar samtidigt på halvtid. Som forskare rekryterades Kari tidigt till den välrenommerade forskningsgruppen Lunds Melanomstudiegrupp (LMSG) där hon uppfostrats i den gränsöverskridande forskningstraditionen.
– Vi är en multidisciplinär forskningsgrupp med olika specialiteter. Som dermatolog jobbar jag framför allt med prevention och hudcancer i tidiga skeden. Andra kollegor fokuserar på senare skeden och spridd sjukdom, berättar Kari Nielsen.
Forskningsgruppen startades av Karis mentorer Håkan Olsson och Christian Ingvar redan på 90-talet som då var tidigt ute med att tänka gränsöverskridande och inkludera genusperspektiv i gruppens sammansättning.
– Det är en styrka med en så blandad grupp. Vi har ett väldigt bra samarbete, från labb till klinik. Eftersom vi är många som är verksamma och därtill på olika sjukhus, är vi också många som möter patienter och kollegor och kan på så sätt få ut viktiga resultat snabbt.
Vilken skillnad gör det multidisciplinära perspektivet i din forskning?
– Det som är speciellt med hudcancer är att patienterna ofta passerar många olika läkare. Ofta börjar det med primärvård, därefter till specialist på hudklinik, kanske kirurgi och vid spridd sjukdom även onkolog. Kan vi göra remissvägar snabbare så kan det göra stor skillnad. Varje dag räknas. Att samarbeta med olika specialiteter inom forskningen gör att vi kan få en förståelse för varandras perspektiv på klinik, forskning, frågeställningar och hur vi kan lösa problem.
Du fick nyligen LMK‑stiftelsens medicinpris. Vad betyder det för dig och din forskning?
– Det var fantastiskt! Eftersom det är en så stor prissumma ger det en trygghet till forskningen. Man kan planera ett tag framöver. Vi behöver till exempel banala saker som bättre kameror för väldigt högupplösta bilder, då blir det dyrt fort. Men framför allt ger det oss möjlighet att få in doktorander och studenter som gör att vi kan fortsätta med forskningen.
Vad hoppas du att din forskning ska kunna leda till?
– Jag hoppas att mina projekt och samarbeten på den preventiva sidan kan leda till att vi till slut kan förebygga insjuknande i hudcancer. Det kanske är den allra största utmaningen. Men vi behöver hjälpas åt för lyckas. Hur ska man få personer att inte ständigt överexponera sig för sol och solarier? Vi hudläkare förordar ju kläder och skugga som bästa solskydd, så man kan läsa av hudens egna signaler. Är du på väg att bli eller har blivit röd i skinnet är det kroppens sätt att signalera att det har blivit för mycket sol. Då är det hög tid att till exempel ta på en skjorta och avsluta exponeringen. Men få slutar här, man smörjer in sig med kräm och solar lite till i stället. Att lära känna sin hud och inte överskrida tröskeln för när huden blir röd är viktigt – lagom med sol tror vi är bäst.
– Jag hoppas ju på att vi kan vända trenden, så att inte hudcancerfallen fortsätter öka så lavinartat som de gör. Egentligen borde ingen behöva dö av detta. Hudcancer syns. Det gäller att öka medvetenheten i befolkningen om att hudcancer finns och hur den kan se ut, så att patienter söker tidigare i sjukdomsförloppet. Vid diagnos i tidigt cancerskede botar vi de allra flesta med en enkel operation. Det gäller också att öka medvetenheten hos vård- och omsorgspersonal, så man inte negligerar hudcancer hos till exempel äldre. Dessutom handlar det om att öka tillgängligheten och kunskapen i vården så att vi kan diagnostisera fler patienter i tidigare stadier. Alla kan hjälpas åt att göra skillnad, oavsett om du är doktor, hemtjänstpersonal, anhörig, vän eller något annat.